…..

Svart på vitt.
Det gjorde så sjukt ont att höra det från dig.

Det som jag typ hört dom senaste 8 åren, detta var bara droppen. Trodde jag var stark och gjorde framsteg varje dag. Men jag har tydligen inte lyckats så bra som jag velat.
Så mycket som jag trodde jag åstadkommit på ett år känns otroligt meningslöst just nu för även fast de säkert är bättre än vad det var innan.

Jag hatar sjukdomen som gjorde att ja behövde ta medecinen så att ja idag inte kan vara nära personer som ja vill hålla om.
Bara gråit och gråtit det sista dygnet (till med på jobbet fick ja gå iväg en stund för tårarna bara rann). Hatar mig själv för att du fick genom lida det genom att vara nära mig på grund av det.
Har som sagt försökt vara stark så otroligt många år och inta ta skit för det. Men nu när du sa det så har det nog inte gjort så ont och inte tagit de så hårt på så många år.
Dags att göra underverk så jag räcker till.

Vet att jag kanske inte riktigt har mig själv att skylla på eftersom medecinen och att mitt liv har varit på ett speciellt sätt sen 8 år tillbaka med tjat tjat tjat. Men känns inte så just nu. Skyller allt på mig själv.

Det jag egentligen vill höra från dig är hur fin och underbar jag är, detta gjorde bara ont för tillfället.
Over and out.